en sorgsen dag för fotbollssverige
Jag hade ingen aning om hur varmt det var ute, men solen lös. Jag sprang runt som ett yrväder hemma för att sätta på mig rätt kläder, för idag ville jag vara fin. Det var premiär idag, allsvensk premiär. Olympia skulle fyllas med glädje och rödblåa tröjor och halsdukar. Jag förspelade "På gator röda och blå" hemma för att försäkra mig att "today is the day" och "detta året är vårt år".
Jag övningskör med mamma hela vägen från Malmö till Helsingborg. Jag var så himla lycklig och hade humöret uppe hela vägen in. Det kändes som en bra dag. En kompis till mig hade skickat på lördagkvällen att det varit lite slagsmål i Helsingborg mellan Djugårdare och HIFare, men det var nog inget allvarligt, supporterbråk är vanligt numera.
"På gator röda och blå" börjar spelas inne på Olympia och mitt hjärta går upp i ett rus. Jag står upp och sjunger med, nu är det dags. Djurgården står för första målet efter slarv i Helsingborgförsvaret. 1-1 kommer inte jättelångt därefter efter ett mål av David Accam. Leendet var på plats i vårsolen och det kändes som att andra halvlek skulle bli bra.
Men i 40e minuten springer en bastant man med brunt linne och grå mössa in på planen, bort till 37:an. Han vevar frenetiskt med armarna och min första tanke var att han skulle slå ner Pär Hansson, HIFs målvakt. Han springer fram till 37:an och skriker "mördare" och blir sedan tagen vid mittplanen av poliser. Allt fokus ligger på mannen att man inte märker att flera DIF-supportrar, med luva och masker sparkat och dragit ner staketet till ståplats och stormar planen med pinnar och flaskor för att slåss. De startar bengaler och allt fler poliser kommer in. Tillslut står där ett 70 tal poliser på planen med 20 hundar. De spärrar av så ingen DIF-supporter kommer bort till 37:an med alla HIFare.
Alla spelare försvinner in i spelaringången och de evakuerar sektionen längst mot bortaläktaren då de börjat kasta saker på dom. Oskyldiga människor som är där för att titta på fotboll med sina nära och kära. Säkerhetsvakterna springer fram och tillbaka med en vilsen blick, "Vad är det som pågår?"
Så plingar det till i min telefon. Mamma tog bilder med min Iphone i bilen så jag ville spara batteri så den låg i jackfickan. Jag tog upp den och såg Aftonbladets notis med liknande text "Djurgårdssupporter allvarligt skadad efter huliganbråk i Helsingborg". Det är just i samma sekund jag hör, hur DIF-supportrarna skriker ut allt vad de har - "mördare, mördare".
Jag var helt stum. Vad skulle hända nu? Skulle de bomba stället? Skulle alla Helsingborgs fans på 37:an också storma planen nu? Luften var stel och jag kände hur människor var rädda, men stod ändå kvar för att de ville se vad som hände.
En supporter kastade en pinne i huvudet på en polis, en annan smällde en smällare och en tredje brände upp en HIF flagga och vevade med den brinnande flaggan. Resterande gäng skrek eller slogs med polisen.
De ropade ut i högtalarna att matchen var över och alla vi som var kvar gick hem, argsinta och framför allt ledsna. Sekunderna efter jag och mamma lämnat Olympia kommer en ny notis från Aftonbladet i form av "Djurgårdssupporter avled efter misshandel i Helsingborg". Nu förstod jag innebörden i varför de skrek mördare och varför de reagerade som de gjorde.
En man i 40års åldern, 4 barns pappa och djurgårdare hade gått av tåget vid knutpunkten för att ta sig till Olympia med sina vänner. De han inte visste var att han skulle bli så illa misshandlad att han skulle dö på trappan vid Kärnan i Helsingborg, HIFarnas samlingsplats.
Nu förstod jag vad min kompis menade med "det är kaos i Helsingborg" från gårdagen. Djurgårdare hade sprungit runt i stan i jakt om att hitta en HIFare och starta slagsmål. Man sprang runt med knivar och basebollträn, man söp ner sig själv för att tåla smällarna mer och vara mer odräglig än innan.
De enda jag ser i all denna kaos är vi andra då? Vi andra som älskar fotboll, som åkte till Olympia i hopp om en underbar fullspelad match med förhoppningsvis 3 poäng. Istället slutade de med ett brustet fotbollshjärta. Att klubben jag håller på, den som jag förmedlar min fotbollskärlek till och lägger ner minst 90 minuter i veckan att titta på, hur kunde människor som ingår under samma tak, i samma båt, göra något sådant? Och hur kunde man besvara med att skrika glåpord och förstöra en stad och ge människor ärr för livet.
Det enda jag kan tänka på är barnen som var där. En liten pojke med blå Helsingborg keps och den röd blåa tröjan, det är hans första match. Han satt på raden över mig. Ögonen lyser av lycka när han ser spelarna. Sen ska denna lilla pojke rusa hem i panik efter att ha sett poliser slå ner människor och fått höra ord skrikas som "mördare" eller höra en av "hans egna" supportrar skrika "en man mindre".
Jag lät mamma köra ifall att någon huligan skulle ge sig på våran bil, som någon gjorde mot en kvinnas bil som hon hade sitt nyfödda barn i. En glasflaska kom genom rutan och det är tur att ingen av de blev allvarligt skadade. Men en ny ruta måste fixas. På vägen hem passerade jag och mamm 14 polisbilar som var påväg till platsen där stora folkmassor var beredda att slåss tills blodet forsade. "Man är ingen förlorare".
Är det värt det? Fotboll är en fest, våld hör inte hemma här. Mitt hjärta kommer föralltid att vara uppskrapat av det som hände idag, att man kan gå så långt att misshandla en person så hårt att han avlider, för den tröjfärgen han har på sin tröja, för den kärlek han väljer att ge till sitt lag. Idag dog han när han skulle se sitt älskade Djurgården spela fotboll för första gången iår.
Och till alla de människor som tog sig till Olympia idag för att få se på fotbollsfest, få sjunga med till "Gator röda och blå"och få se en riktigt bra match mellan två otroligt duktiga lag, slutade i tragedi och rejält kaos. Döden, våld och rasism hör inte till fotbollen. Att ett fåtal personer, ca 50 pers kunde få styra över 14000 vilja, deras passion och hjärta att vilja se matchen. Dessa ca 50 personerna gjorde att matchen avbröts och de minst 13000 som var på plats fick gå hem efter 40 minuter.
Jag tolererar inte detta. Det är en skam för fotbollssverige. Måtte någon göra något nu. Mitt hjärta blöder, det gör ont i mitt Helsingborghjärta att någon i klubben jag delar kärlek med, var redo att mörda någon.